I IPv6-nätverk kan två primära metoder användas för att hantera IP-adressering: Stateless Address Autoconfiguration (SLAAC) och Dynamic Host Configuration Protocol version 6 (DHCPv6). Varje metod har sina egna unika egenskaper och användningsområden, och de kan användas både separat och i kombination beroende på nätverkets krav.

Stateless Address Autoconfiguration (SLAAC)

SLAAC tillåter IPv6-enheter att automatiskt konfigurera sina egna IP-adresser genom att använda en kombination av lokalt genererade adresser och prefix som annonseras av routern. Detta görs helt utan någon övervakning från en server, vilket innebär att varje enhet skapar sin egen IP-adress baserat på det nätverksprefix som den erhåller från en lokal router.

Dynamic Host Configuration Protocol version 6 (DHCPv6)

DHCPv6 liknar sin föregångare DHCPv4 och ger mer detaljerad konfigurationskontroll över nätverket. Med DHCPv6 kan en server tilldela eller ”leasa” IP-adresser till klienter samt distribuera annan nätverkskonfigurationsinformation såsom DNS-servers adresser, domännamn och annan viktig nätverksdata.
I många moderna nätverk används både SLAAC och DHCPv6 tillsammans för att dra nytta av båda metodernas fördelar. Kombinationen kan konfigureras på följande sätt:

• SLAAC för IP-adressering: Enheter använder SLAAC för att automatiskt generera sina egna IPv6-adresser baserade på de prefix som routern tillhandahåller.
• DHCPv6 för ytterligare konfiguration: Även om enheter genererar sina egna adresser, kan DHCPv6 användas för att tillhandahålla ytterligare nätverkskonfigurationsdata som inte hanteras av SLAAC. Detta inkluderar ofta DNS-information, vilket är viktigt för att systemet ska kunna lösa domännamn till IP-adresser.

Sammanfattningsvis erbjuder kombinationen av SLAAC och DHCPv6 en flexibel lösning för adressering och nätverkskonfiguration i IPv6-miljöer, vilket gör att nätverksadministratörer kan anpassa sina konfigurationer efter särskilda krav och förändrade förhållanden i nätverksmiljön.